166 slyäkt arf vet. om kapellanstjensten i Uleåborg nyss förut dött, fortsätter han sedan: »Att J. Fr. Baecks tid skulle vara så kort, hade jag ej kunnat tro. Det är förundransvärdt att, ehuru jag än icke är gammal man, så hafva dock många af mina skolkamrater redan före mig gått i evigheten, och af de landsmän, som voro mina ordinations [= prästvignings] kamrater, är jag den ende som än lefver. Huru lång min tid än kan vara står i Herrans hand, men att döma af mitt yttre utseende ser det ut som jag än ägde hopp att hängla kvar någon tid, hvilket ock vore önskeligt för de många små, som än behöfva mig. Ske dock Herrans vilja, som bättre inser det nyttiga och goda på alla sidor.» I februari 1808, då han åter skrifver, är hans hälsa mycket bättre, tack vare de ordinationer Zachris gett. Dessa äro karakteristiska nog för den unge läkaren. Inga åderlåtningar, enkla invärtes medel, karbad i stället för bastu och framför allt ett hygieniskt lefnadssätt. »Längre in på våren torde för mig va^a en mera grannlaga tid, efter de härtills vordna utbrotten gemenligen skett höst och vår. Om dessa härefter genom någon accuratesse vore möjlige att förekomma, så brister ingalunda vilja att underkasta mig den. Jag har licen-tierat mig [= tagit ledighet] ifrån alla ämbetsförrätt-ningar. Jag har helt och hållet blifvit af vand ifrån tobak, brännvin, badstuga. Café njuter jag sällan, och äfven då med vatten. Smakar aldrig vin, pounsche m. m. Sådana korsfästelser af hvar och en ond lusta eller elak vana äro mig icke mera svåre att verkställa.» Men trots denna själföfvervinning räckte förbättringen ej länge. Den 27 augusti aflät han till brodern ett bref, innehållande de mest bedröfliga nyheter både