hårda tider. 177 Den 10 juni 1808 hade han förordnats till expeditionskirurg i kungliga konvojkommissariatets tjenst och placerades på korvetten Camilla, hvilken hade så godt som helt och hållet finsk besättning. Äfven befälhafvaren, löjtnant Johan Gustaf Escholin, var finne, andre man däremot, Bäckman, var hemma från Göteborg. Ingendera var egentligen till yrket krigare, utan bägge hade förut haft anställning vid handelsflottan, dit äfven själfva Camilla ursprungligen hört. Nu skulle korvetten skydda en flotta af sjuttio handelsfartyg, hvilka i medlet af juni samlats vid Dalarö och ärnade rundt Sveriges sydkust söka sig till Göteborg. I Karlskrona ökades flottan med ett lika stort antal fartyg och man stack ut till hafs. Innan kort kommo åtskilliga örlogsskepp i sikte, hvilka befarades vara ryska. Oförskräckt gjorde Escholin klart till aktion och beredde sig att möta fienden, för att ge de fartyg han skulle skydda tillfälle att undkomma. Lyckligtvis befanns dock den mötande flottan vara engelsk, och dess officerare uttryckte för Escholin sin beundran för hans mod. Men Bäckman hade, när de öfriga beredde sig till strid, krupit ner i kajutan och satt sig att läsa i bibeln. Under engelsmännens beskydd kom man sedan lyckligt genom Stora Bält och till bestämmelseorten Göteborg. Härifrån återvände Camilla med tvåhundra handelsfartyg och framkom lika lyckligt i augusti till Dalarö. I november förbereddes sedan en ny liknande expedition, och Gustaf Toppelius beslöt att än en gång vara med, ehuru han var konvalescent efter en svår feber. Han kunde, skrifver han den 14 november till Zachris, under den stundande mellanterminen ändå ingenting uträtta i Stockholm eller Uppsala, utan skulle