i ;8 släkt arf vet. blott göra af med det lilla han förtjenat och mera till. »Jag vågar väl vid att resa ut, men slår det in, så vinner jag, utom mitt fastställda appointement, äfven större anspråk till den af commissariatet mig lofvade ännu obestämda gratification.» Den 2i november var en ny konvoj, åter omkring sjuttio segel stark, klar till affärd från Dalarö, och den 3 december anlände man till Karlskrona. Färden hade varit stormig, men Gustaf hade hållit sig frisk och varit mer sjövan än han kunnat förmoda. Nu tillstötte flere örlogsfartyg, och handelsflottan ökades till nära tvåhundra segel. Den 15 december gick man ut för god vind, men denna växte snart till storm, så att flottan skingrades. Några fartyg lyckades dock komma genom sundet och styrde djärft till England, där de gjorde lysande affärer. En österbottnisk skeppare fick i London 51 shillings för en tunna tjära och en guinea för hvarje planka. De öfriga fartygen hade af'Stormen, som varade i åtta dagar, tvungits att åter söka sig till Karlskrona; dessutom hade man varit i affär med danskarna. Och, skrifver Gustaf, »chefen uppmuntrade samtliga officerarne nyligen med hopp om dubbelt appointment för vintermånaderna; således kom jag att få 2 rdr bco per dag — vacker dagspenning nog.» I Karlskrona stod det ytterst bedröfligt till. Örlogsflottan hade ditfört en smittosam fältsjuka, om hvars härjningar Gustaf skrifver till brodern: »Döden hadde gräseligen grasserat ibland våra ämbetsbröder. 20 à 25 voro af dem då redan afgångna . . De af mina bekanta ifrån Upsala, som äro här stationerade, voro sjuka, och det kostade mycket på mig att