i8o slaktarfvet. förlorades och fartyget blef illa medfaret af isen. Tillika befanns snart provianten ej förslå för mer än åtta dagar, och den dagliga rationen af fyrtio lod bröd måste nedsättas till åtta, lika för befäl och manskap. Den ii januari brast sista ankaret och Camilla blef helt och hållet i isens våld. Än fastfruset vid tio till tolf graders köld, hvilken senare ökades till 20 à 24, än drifvande med isfältet inåt Östersjön, än på grund, än åter flott, svårt pressadt af isen, med läcka i fören, motstod Camilla dock fiendens anfall, och likaså afvisades den uppmaning att ge sig, hvilken från en på isen utmarscherad dansk trupp med en parlamentär sändes till »den höj st commande-rende» på fartyget. Escholin frågade besättningen om dess mening, och den svarade blott: »Eikös perkele!» [Fan heller!] Då gaf Escholin till svar att både plikt och heder förbjödo honom att ge sig. Nu ryckte danskarne fram, men Escholin lät affyra två kanoner, dock ej mot truppen, utan mot de berg af packis, som upptornat sig i dess närhet. Kolonnen öfversållades af isbitar, och följden blef att parlamentä-ren åter afsändes, men nu med ödmjuk anhållan att »den höj st commanderende vilde vaere så god ikke at sky de på dem.» — Beviljas! svarade Escholin, med villkor att ni packar er i väg så fort som möjligt. Fienden var ej sen att efterkomma denna uppmaning och på Camilla sprang den sista champagnekorken — hungern glömde man. Efter att ytterligare ha uthärdat en fyra dagars vild snöstorm, som gjorde det omöjligt att vistas på däck, såg man, när det åter klarnade, ett skepp i närheten. Det befanns vara ett till konvoj en hörande fartyg, som