|hårda tider. 18-T danskarne tidigare tagit. Trots den vådliga belägenhet, hvari man själf befann sig, beslöts att söka återtaga fartyget, hvilket äfven utan möda lyckades. Till stor fägnad för alla fann man här ej blott bröd, utan ock kroppen af en holsteinsk oxe, och, skrifver Toppelius, »man glömde icke att jämföra denna förunderliga tilldragelse med den då korparna födde Elias i öknen.» Denna förbättring i läget räckte dock ej länge, särskildt då den ökade provianten måste delas med de sex fångar man tagit. Och efter att än en gång ha drifvit ut till hafs, kom man den 8 februari åter till land. Hittills hade modet hos besättningen varit obrutet. Endast Bäckman hade redan tidigare visat sig benägen att underhandla med fienden, och vid eröfringen af transportskeppet hade han genom skrytsamhet först och rädsla sen gjort sig till ett åtlöje för alla. Nu började dock äfven besättningen knota. Men Escholin lät icke imponera på sig af den klenmodighet, som nu framträdde. Till det sista bibehöll han makten öfver sitt folk, hvilket han bl. a. i ett tal apostroferade sålunda: *|»Camillas besättning, du en ringa återstod af mitt kära finska hemland, som följt mig troget i nöden, försakelsen och pröfningarna, som ända till det yttersta handlat värdigt dig själf och så uppfyllt dina åligganden, att du med skäl kan tjena som ett mönster för andra, hvilken förvillelse har nu bringat dig till glömska af att allt har en gräns, att också våra åligganden nu äro uppfyllda?» Både ved och vatten hade tagit slut, och mat hade man knappast till följande dag. Så återstod intet annat än att lämna fartyget. Flaggan nedhissades och förstördes, och med fångarna i spetsen tågade man mot