182 SLÄKTARFVET. land. Men när alla kommit i väg, stack Escholin fartyget i brand. Och när man, efter en besvärlig vandring öfver den ojämna isen, i skymningen hann fram till Möens kust, hade elden nått krutdurken och hvad som återstod af Camilla sprang i luften. — Det behöfver icke påpekas hvilket intryck sådana släktminnen som de nu berättade måste ha gjort på skaldens sinne, när han i ungdomen hörde dem omtalas. Då far och farbror varit med om att våga lifvet för fäderneslandet, huru kunde han då betvifla, att enhvar var både skyldig och förmögen att göra detsamma? Men ej blott med det fosterländska tänkesättet hos skalden, utan ock med den litterära alstringen kunna dessa släktminnen ställas i samband. Eller påminner ej skildringen af Kajaneborgs fall i flere afseenden om bragderna på Camilla? Ja, tycker man sig ej i faderns tre skålar höra liksom en förklang till »I Finland där åto vi rofvor och gröt»? Men det är icke egentliga krigare som genomlefvat dessa minnen, utan det är män af »fältskärns» yrke och läggning, män som fått skåda ej blott krigets glans, utan ock dess fasor. Och häri ha vi väl att söka ett af de inflytanden som — jämte den traditionellt finska fredskärleken — gjorde att skalden framdeles, när han tecknade sitt folks ärorika minnen, icke glömde att på samma gång påminna om allt det elände »ryttaren på den röda hästen» bragt med sig. Och mot bakgrunden af glansen och eländet i fosterlandets sista strid afteckna sig åter här, såsom vi sett, i släktkrönikan äfven familjetilldragelser, hvilka likaledes sträcka sina verkningar långt in i skaldens lifstid. i