i86 barndomshemmet. Så ha vi ock sett, att Zachris Topelius redan våren 1808 förutsåg att de hemmavarande skulle bli »ryssar» innan han fick återse dem. Och deltagandet i kriget tyckes ej ha hos honom väckt några förhoppningar, blott önskan om fred. Men liknande orsaker, som alstrat dessa stämningar, kunde ock, sedan freden var sluten, verka i motsatt riktning. Då Europas karta fortfarande alltjämt ändra-" des, var det äfven tänkbart, att en ny hvälfning kunde återförena Finland med Sverige. Kriget hade ju dock visat, att den ryska öfvermakten kunde besegras, och i Sverige förefanns en ganska stark opinion för ett re-vanchekrig mot Ryssland. Det är bekant huru impopulär Karl Johans politik att förbinda sig med »arffienden» i början var. Denna känsla af osäkerhet tar sig i brefven från de hemmavarande i Uleåborg flere målande, om ock korta uttryck. Så skrifver fadern den 2 oktober 1809 i postskriptum: »Vi måste nu vara det vi icke velat vara. Himlen förjage fienden.» Och kort därpå, den 10 oktober: »Det förkunnades fred i kyrkan förleden söndag, men hurudan den är veta vi icke eller huru länge det må vara.» Och åter i ett postskriptum resigneradt: »Vi måste sjunga Ruski visan.» Småningom återställes ock kommunikationen, och den 27 februari 181 o kan gubben tacka för bref. Han utbrister ock genast i början af sitt bref: »Att mina älskade kära söner lefva än! att Högt-lofvade Försynens milda hand bevarat mina käraste i världen för olycka till kropp och lif i dessa vådeliga tider, dem jag tänkt med allone vara borta! Vredes moln