i,äkaren och hans maka. 196 hafva betäckt våra länder med hotande undergång — men Gudi vare evig ära, som oss bibehållit intill denna dag.» Men allt ännu är tiden svår. Posten är osäker. »Vi lefva i mörker.» Och »hvad förmånligt arbete beträffar, så är nu allt caicki låppu» slutj. Den förvildning kriget medfört fortfar likaså. »Våra åkrar äro utan gärdsel; på Tihisenåkern är icke en enda stör; allt bortroffade jämte -lilla ladans tak med dörr söndrade och rågbrodden uppbetade och halmen bortstulen. De öfriga rior och lador sönderslagna, dörrlås och gångjärn stulna . . Ifrån vår äng bortstals den bästa höstacken med mera. Tiggeri hvar dag. Fader-och moderlösa barn vandra tjockt kring i staden. Dyr tid, svält tvingar fattiga allmogen nu för tiden. Somliga blifva rika.» Något senare, den 16 april, skrifver Lisette till Zachris: ) »Kan du ej göra en liten resa hit i sommar, du eller Gustaf? Efter så många års frånvaro tycker jag att du ändå kunde slita dig så mycket lös, så att det kunde gå för sig, om blott du har en aldrig så liten god vilja därtill. Vi är så många som så hjärtligt önskar det; dessutom vore det också en liten nödvändighet att få öfverlägga och rådgöra med sina egna. Här pålägges vi till så många utbetalningar och har ej någon som tar vårt försvar. Med pappa gör dem som di bäst behagar. Med min försäljning har det ej än blifvit bättre, om det ej ändrar sig när marketentarena minskas, som varit här till en sådan mängd — ja just som grå kattor.» Denna systerns önskan att få brodern hem kunde Zachris dock ej omedelbart efterkomma.