i,äkaren och hans maka. 207 som var både behaglig och obehaglig. Det var visst roligt att engång få se dig i Uleå, men jag tyckte ändå ej om ett sådant hastande och skyndande. Jag fick ju som knappast tala med dig, och alis intet vid bror Z.» Om sålunda Nykarleby-doktorn ej hade tid att för sitt nöje gästa andra orter, så berodde detta säkert uppå att han innan kort fick en mycket stor läkarpraktik, och detta ej blott i hemtrakten och inom sitt vidsträckta provincialläkaredistrikt. Hans rykte utbredde sig vida-omkring, och han fick ofta förfrågningar från orter där ♦ man ej hade lika goda läkare att tillgå, eller ock kommo sjuka till honom för att personligen söka råd och hjälp. I denna sin privata praktik sökte han, likasom i sin verksamhet såsom provincialläkare, att så mycket som möjligt använda enkla, naturliga medel, och han fäste stor vikt vid hygienen, ja äfven vid patienternas själstillstånd. Också säger hans son: »Hans medicin var till största delen det som man nu kallar naturläkarekonst: han föreskref få medikamenter, men desto mera frisk luft, rent linne, tjenlig diet, hälsobrunnar och bad. Det var endast fruktan för de första försöken som hindrade honom att använda vattenkuren, sådan den kort efter hans tid uppstod i Tyskland. Han yttrade i förtroende till sin maka: Huru gärna hade jag icke velat svalka den brännande febern med att slå kring den sjuke ett vått lakan, men jag vågade icke!» Att Topelius fortfarande visade stort intresse för vaccinationen behöfver knappt sägas; också var dödligheten i koppor t. ex. åren 1813—1821 i Vasa län ytterst obetydlig. Och den 2 maj 1817 tilldelade Hushållningssällskapet honom sin medalj för det »varma deltagande» han visat denna sak.