jgo ^barndomshemmet. borgare var han en representant för högre bildning likasom för lifvet i större förhållanden. Så kunde han ock våga anhålla om den förmögna flickans hand och fick hennes ja. Okonstladt skrifver hon härom till en gift väninna i Stockholm (den 6 juni 1812): »Du räknar väl ut, märker jag, i ditt bref; din gissning äger sin goda grund. Jag tänker nu äfven däran; om jag gör klokt eller ej, det vet jag intet, men mitt hjärta säger mig att jag blir lycklig. Där har du nu hela min bikt.» Och ett år senare, då hon till én annan väninna sänder en lyckönskan, förmodligen till hennes giftermål, yttrar hon: »Jag kan ej bättre önska, än att hon måtte bli så lycklig som jag är.» Ett ytterligare tecken på att denna lycka var verklig kan man finna däri, att de båda makarna rätt litet vårdade sig om att vidmakthålla förbindelsen med världen utanför hemorten. Zachris hade aldrig varit någon flitig brefskrifvare, men efter hans giftermål klagar Gustaf öfver att han ej på ett halft år fått mer än ett bref; han har ej med säkerhet vetat af broderns bröllop och är senare likaså oviss om huruvida Zachris blifvit pappa. Äfven i Sophies brefväxling med väninnan i Stockholm inträffar en paus på ett par år, och kort därpå torde den alldeles ha upphört. En länge påtänkt Stockholmsresa blef aldrig af. Och när man hösten 1817 gör ett besök i Uleåborg, blir äfven detta så kort, att Lisette skrifver till Sophie (den 17 oktober): »Att du väl och lyckligt hemkom fägnade mig mycket, men att ni måste sätta till en natt var ju ganska obehagligt. Det var ju en oförfaselig kort termin; hela er Uleå-resa förefaller mig endast som en kort dröm, en dröm