i86 barndomshemmet. kläderna för skarp köld. Och detta bröt fullständigt hans hälsa; själf trodde han till en början att hans slut var nära och tyckes ha till brodern Gustaf skrifvit ett afskedsbref,. likasom i tiden Johan Gabriel till honom själf. Härpå svarar Gustaf: »Bästa, goda du, misströsta ännu ej om ditt vederfående. Du vet själf, att sjukdomar af denna art äro mera plågsamma och besvärliga än att de just gå på lifvet. Jag hoppas med tillförsikt att ännu och flere än en gång få glädjen att träffa dig — och Gud bevare ifrån annat. En tanke på motsatsen vore mig mera än bitter, och min känsla kan därmed sig ej förlika. Ditt afsked rör mig likväl hjärtligen, jag kan omöjeligen ännu antaga det. Om ditt onda förvärras eller fortfar, så skall intet hindra mig ifrån att komma till dig.» Brodern såg rätt: lifvet fick den sjuke behålla. Men under första året hade han svår värk, dock med lindrigare mellantider, därtill krampryckningar, och snart kunde han ej mera gå. Många olika botemedel försöktes. Gustaf sände ordinationer, ja tvenne resor företogos, den ena till Köpenhamn 1822, den andra till Åbo 1825. Men ingenting hjälpte: han förblef för återstoden af sitt lif, mer än tio år, förlamad i nedre delen af sin kropp och tillbringade alla dessa år i sin länstol, stundom buren ut i den fria natur, som han så mycket älskade. Äfven hörseln var försvagad, han måste småningom anlita hörrör. Men tankeförmågan var utan vank och händerna rörliga. Han kunde uttänka och anteckna läkemedel för andra, ja han kunde draga ut tänder, förbinda sår, sköta om benbrott ö. s. v. Också kommo fortfarande sjuka till honom, ofta långa vägar, för att