11. Runorna. Att i Finland den första tiden efter Fredrikshamns-freden var en tid af osäkerhet och väntan, afspeglar sig äfven däri, att under nära ett årtionde det andliga lifvet låg så godt som helt och hållet nere. Porthan var död, Franzén hade fjyttat bort, ingen tog deras ledande ställning i arf. Professorerne fröjdade sig öfver att universitetet fått ny och ökad stat och öfverflyttade på den nye herskaren, »Välgöraren», de underdånighetskänslor man tidigare vant sig att hysa och yttra för Gustaf IV Adolf. Men när Napoleon störtats och kongressen i Wien slutfört sin politiska storstädning, då blef det småningom allt mera klart, att skilsmässan från Sverige var att betrakta som definitiv och att man måste inrätta sig därefter. Och så vaknade hos en något yngre generation af högskolans män känslan af att under de förändrade politiska förhållandena äfven det fosterländska odlingsarbetet måste i åtskilliga afseenden antaga ett nytt skick. Utan tvifvel influerade därvid rätt betydligt de kraftiga väckelser, som »nya skolan» och göterna i Sverige gifvit. Men dessa nya riktningar verkade förnämligast såsom exempel uppå att något nytt borde skapas,