runorna. 215 icke såsom bestämmande hvad detta nya borde vara — annat än för så vidt samma stora allmänna tidsströmningar på båda hållen verkade i samma riktning. I Finland blef det sålunda t. ex. ej fråga om ett så våldsamt angrepp, som fosforisterne i Sverige riktade mot den »franskt-akademiska» smaken i litteraturen. Franzén hade ju här, såsom tidigare visats, brutit vägen för ett åskådningssätt, hvilket står vida närmare Sveriges nya skola än den gamla. Och Franzén var i Finland lika mycket de ungas idealskald, som de äldres. Denna de yngres ställning till Franzén framträder redan däri, att det förbund de den 19 november 1815 bildade i Åbo antog namnet Selma-förbundet. Och när detta förbund år 1817 framträdde med en publikation, den redan förut omtalade kalendern Aura, då inleddes denna med en »Anmälan», skrifven af Franzéns älsklingslärjunge, J. G. Linsén, i hvilken denna ställning starkt betonas. »Ali den odling», heter det här, »Finlands invånare äga är ursprungen ur Skandien, fortplantad på Skandiens eget sköna språk.» Man vill därför visa, att denna bildning ej dött ut i detta land. »Suomis stränder hafva genljudat af de första slagen på Creutz' och Kellgrens lyror: på dem hördes en tid den känslofulle Lidners sång: här föddes och danades en Tengström, en Franzén, en Choraeus. Och då vid det finska universitetet Auras ypperste skald, sedan han bortflyttat från fosterjorden, ibland ynglingar, honom för sin bildning evigt tackskyldige, lik en tempellåga lämnat kvar sitt älskvärda minne; så skall man icke undra om desse, offrande vid altaret, någongång trodde sig känna en lifvande fläkt af den krönte skaldens anda.»