jgo ^barndomshemmet. uppstå, blir af litet eller intet inflytande på oss, som den ej allenast till en del grundas på svenska nationens individualitet och således på en för oss främmande botten, till en annan del åter på en utländsk, för oss obekant philosophie och konst, utan äfven, med tiden, då gemenskapen med Sverige förminskas, hos oss förmodligen kommer att förloras ur sikte.» Alltså: den finska individualiteten är en annan än den svenska, det är för Tengström en klar sak. Och i denna negativa bestämning äro redan flere af hans samtida ense med honom, men när man försöker att ånge hvad denna finska individualitet egentligen innebär, då uppstå snart meningsolikheter, hvilka småningom bli allt skarpare. Denna diskussion behöfva vi dock ej här beröra, utan följa i stället Tengström ännu ett steg vidare i hans uppsats. Det andra hindret för Finlands kultur härrör likaledes ur föreningen med främmande nationer; det är »att särskilda språk hos oss äro och måste vara gängse, samt att vi sakne en egen själfständig litteratur». : I följd af den svenska eröfringen hade svenska språket efter hand blifvit »rådande i alla offentliga handlingar och bland de småningom uppkommande bildade stånden,' under det finska språket och den nationela individualiteten dock hos själfva folket bibehöll sig. De bildade och obildade stånden blefvo därföre för hvarandra främmande, de förra saknade den kraft och hållning, som finnes hos ett, om vi så få säga, helgjutet folk, äfven de senare blefvo en sammansättning af olikartade beståndsdelar/deras hyfsning fördröjdes och försvårades. En följd af denna söndring var äfven att landsspråket vanvårdades