runorna, 221 på den ståndpunkt, som anges i senare delen af detta Tengströms uttalande. Men äfven i ett annat afseende är särskildt den sist • anförda satsen att lägga märke till. Fordran att hvarje folk, likasom hvarje människa, bör äga »en bestämd karaktär» för att vara »interessant» är ett uttryck för det nittonde århundradets nya ledande tanke: nationalitetsidén. Och litet längre fram i uppsatsen drages ur denna fordran en lika märklig konklusion. En äkta son af sin tid är Tengström äfven därutinnan, att han strängt kritiserar det adertonde århundradets upplysningsfilosofi. Han tecknar dennas verkningar i det stora hela i nära öfverensstämmelse med Tegnérs litet senare hållna jubelfesttal, ehuru naturligtvis icke i så fulminanta ordalag, utan lugnt och sakligt. Han erkänner, att under det förgångna århundradet »många inrotade skadliga meningar och ståndsfördomar försvagades och en liberalare anda utbredde sig i den allmänna samtnanlefnåden.» Men i stället »förslöades sinnet för det grundliga, innerliga och naturliga; tron på det heliga och öfversinnliga rubbades: en slapp, på själf-kärlek och egennytta grundad moral infördes: aktningen för det manliga och allvarliga i grundsatser och sinnelag undergräfdes och störtades.» Mot denna falska bildning har man i Sverige begynt en opposition, »hvilken, ehuru oordentlig och bullersam eller obetänkt den än må synas, otvifvelaktigt efter flera eller färre jämkningar och riktningar skall fullända sitt lopp och väcka en ny anda». Men så fortsättes det: »Emellertid är det så mycket mera att förmoda, att denna nya skapelse, som hos våra grannar håller på att