runorna. 236 omkring som gårdfarihandlande. Och dessa kunde flere märkvärdiga episka sånger, hvilka Topelius lät dem föredraga och dem han upptecknade. Sålunda upp-märksamgjord på att sådana sånger kunde finnas bevarade på andra sidan gränsen, sökte han få sångarne till sig, då han ej själf kunde resa till dem. Han skickade genom de »långskäggige brödren» bud att de som kände runor voro välkomna hos honom, ifall de kunde ställa sina vandringar så, att de kommo åt Nykarlebytrakten. Denna uppmaning efterkoms, och sonen berättar härom i sina anteckningar: »Jag har ännu ett lifligt minne af dessa gråskäggiga gubbar med deras långa bruna hår och fotsida kaftaner, när de sjöngo sina underliga runor uti min faders kammare stundom från mårgonen intill sena kvällen. De måste undfägnas väl, för att hållas vid godt mod, och därtill, som jag förmodar, betalas rundeligt. De voro husets och hela grannskapets skräck, ty ingen tviflade på, att ju den sjuke doktorn kallade till sig de värste trollkarlar ifrån den illa beryktade norden för att böta hans sjukdom. Och själf tviflade icke heller de skäggige sångarne på makten af sina högtidligt frammumlade besvärjelseord. Jag påminner mig, att de erbjödo sig skaffa stulna saker tillrätta, att de spottade i en brunn, som gaf svafvelhaltigt vatten, och läste däröfver för att få vattnet rent.» Så hade slutligen planen mognat, och år 1822 utgafs ett häfte, hvilket sedan 1823, 1826 och 1829 följdes af tre andra. Ett femte häfte var färdigt före samlarens död 1831 och utgafs samma år af Franzéns styfbror C. N. Keckman och Gustaf Toppelius. Den förre bifogade några varma minnesord och brodern en lefnadsteckning.