jgo ^barndomshemmet. Anspråkslös förefaller hela denna publikation för vår tid. Texten utgör ej mer än 270 sidor i alla häftena sammantagna och äfven utstyrseln är skäligen enkel. Men för den tid då häftena framträdde hade de en mycket större betydelse än man nu är hugad att tro, och i den finska folkdiktsforskningens historia voro de banbrytande. Hvad man dessförinnan känt af finsk folkdiktning var hufvudsakligen korta profbitar, publicerade i lärda arbeten af Porthan, Lene qvist och Ganander och använda såsom exempelsamlingar i afseende å mytologin, forn-historien, språkkunskapen o. s. v. Den samling Topelius nu utgaf är sålunda den första som till sitt hufvudsyfte har forndiktningens räddande för dess egen skull undan glömska och förgängelse. Också börjar företalet till första häftet med dessa ord: »De enda minnesmärken vi äga af våra förfäders tillstånd, tänkesätt, sträfvanden och seder äro deras sånger eller runor. Dessa märkvärdiga dikter hafva århundraden igenom vandrat från släkte till släkte och sålunda utan tillhjälp af skrifkonsten, endast genom minnet, bibehållit sig ända till våra tider. Till stor skada för finska folket har dock största delen af dessa runor redan gått förlorad, och samma öde hotar äfven dem som ännu finnas kvar. I mången socken vet man knappast mera hvad med runo och kantele förstås, och ganska få äro de orter där ännu, enligt forntidens vackra sed, då dagens arbete är slut eller vid andra glada sammankomster, ungdomen samlas kring de gamla för att höra på en gummas råd eller på hvad en skäggyfvig gubbe har att säga. — Må vi därför nu, då de lärde på allehanda sätt arbeta för finska folkets upplysning, söka