runorna. 237 de finska litteraturalster han samlat en öfversättning af marseljäsen och likaså en bland Fredmans epistlar. Och i sin tryckta samling intog han flere skämtsamma dikter af länsmannen Henrik Achrenius, väl skrifna på finska, men på melodi t. ex. af »Gubben Noach» och »Hör du sparfvelilla» och gående i den tonart som anslagits af Bellman. Dessa »nyare sånger» förfullständiga ytterligare bilden af hans intressen: i dem representeras ock den nyare folkdiktningen, t. ex. Korhonen, och bildningssträfvanden af den art som kampen mot brännvinet. Slutligen ingå i samlingen äfven några fabler med kända motiv. Också i dessa afseenden visar det sig huru han omfattade ett bildningsideal, för hvilket valspråket var: »intet mänskligt är mig främmande». Och än tydligare framträder detta humanitetsideal i hans grundsatser för uppfostran, sådana de togo sig uttryck dels i maximer, dels och förnämligast i de åtgärder han vidtog för handledande af barnen, i synnerhet af sonen. Men i bredd med inflytandet från dessa grundsatser gingo de intryck, som hemmet och dess omgifning gjorde på sonens känsliga sinne. Och då dessa intryck, om än till en början omedvetna, dock begynte tidigare än den egentliga uppfostran, ha vi att först söka bilda oss en föreställning om dem.