i86 barndomshemmet. bemödande och biträde. Men så följer detta märkvärdiga yttrande: »Här, lika så litet som i den organiska naturen, kan och får ej den ena arten öfvergå i en annan utan att förlora sig själf och sin nödvändiga plats i den eviga kedjan.» För våra dagars åskådningssätt innebär redan åberopandet af arternas konstans domen öfver denna uppfattning, hvilken ej heller kan, historiskt sedt, betraktas annorlunda än som reaktionär, ett baksteg från den tidigare ståndpunkten, hvilken som vi sett beherskats af utvecklingstanken. Och då Arwidsson sålunda förklarar, att »för ett folk icke finnes någon högre plikt än att rent och oförfalskadt utbilda sina individuella anlag», så kommer han äfven i ett annat afseende att afvika från humanitetsidealet. »Hvarje individ, säger han, är icke annat än nationens lefnad och växling i tiden. Endast nationen, såsom ett helt betraktad, är ett själfständigt väsende, begränsadt genom sina egna från andra afskilda anlag, böjelser och inre bestämningar.» Därmed undansköts då hela den viktiga sida af humanitetsprogrammet, som syftade till individens harmoniska, allmänt mänskliga utbildning. Att nu Nykarlebydoktorn icke delade en sådan uppfattning, det visar sig redan af hans samlar arbete. Hans intresse för »den finska individualiteten» tog sig visserligen ett ganska bestämdt uttryck däri att den samling han utgaf var enbart på finska, utan öfversättning. Men detta intresse innebar ej för honom någon afsöndring från dittills gällande kulturelement. Tvärtom ansåg väl redan han syftet med finska språkets uppodling vara, bland annat, att folket på sitt eget språk skulle kunna få del af det bästa kulturen skapat. Så finna vi bland