jgo 249 barndomshemmet. Skalden fortsätter i sina anteckningar: »Ett sällsamt, men för den tiden icke ovanligt skämt gaf likasom en illustration till den senare varningen. En af gossens gudfäder vid dopet var en gammal sjökapten vid namn Reinhold Backman, gift med en kusin till min mor. När den nydöpte på kvällen bars ut till gudfäderne att beskådas, företog sig gudfar Backman att hålla gåssen öfver bålen och gifva honom det andra dopet med punsch.» Men ej nog härmed. Från sin tidigaste barndom förtäljer skalden tvenne andra tilldragelser, där rusdryckerna trädde »hotande i hans väg». »Nyårsdagen 1820 var en middagsbjudning på Kudnis. Den tvåårige gossen fann efter måltiden bordet obeva-kadt och räckte med sina små snåla händer jämnt så högt upp, att han kunde tömma några half druckna vinglas. Följden var ett hj ärtsprång, som gällde lifvet. Min farbror Gustaf, som då var på Kudnis, ryckte till sig den stelnade gossen, sade till min far: »här duger du icke till läkare» och förde barnet, naket, ut i den svala förstugan. Gossen kom till lifs och kände inga vidare följder af denna händelse, men alla hans barn ha mellan andra och fjärde året haft lifsfarliga hj ärtsprång. En annan gång kom den fem- eller sexårige gossen ensam till brännhuset» — »husbehofsbränningen» ansågs ännu då för tiden höra till en god ekonomi — »fann ett fat under kranen till afkylningspannan och en illaluktande vätska, »sikor» benämnd, droppande ned i fatet från den otäta kranen. I fatet låg en frestande träsked; han smakade på vätskan, fann smaken gemen, men fortfor att smaka, tilldess att han blef sittande bredvid fatet. Då kom en vänlig tjänsteande, bärgade honom på sin