gossen från nykarleby. 24I rygg och bar honom till köket. När han nedsattes på golfvet, föll han raklång och kunde ej resa sig. Han hade tidigt gjort bekantskap med den demon som kallas ruset.» * Den lust att undersöka hvad han mötte, hvarom dessa tilldragelser bära vittne, den sammanhängde nog med att sinnet tidigt var öppet och mottagligt för alla de intryck omgifningen kunde göra på honom. Och denna vakenhet, denna mottaglighet just i barnaåren har han själf kraftigt och åskådligt tecknat i uppsatsen Naturen och skalderne, på samma gång han framhåller huru mäktiga och betydelsefulla för personligheten barndomsintrycken äro. »Vi äro alltför benägne att vid en längre framskriden ålder jämföra våra nuvarande trögare sinnen med barndomens och föreställa oss att vi alltid varit af bly, icke af vax. Men gå vi rätt in i oss själfva, så förstå vi, att barndomsintrycken äro någonting annat. Flyktiga som solstrålar, lysa de ända ned till själarnas botten. Det är grunda sjöar, men när de sedan fylla sig djupa, stanna en del bilder kvar som fotografier på bottnens hvita sand. Det som vid denna ålder brister en känsla i djup och varaktighet, det ersättes af hennes utomordentliga spänstighet. Man vore frestad att tillskrifva barnaåldern andra och fullkomligare sinnen, än de fem hjul, på hvilka vi åka fram genom världen. Visst är, att ett barn ser annorlunda, hör, luktar, smakar och känner annorlunda, än den vuxna människan. Jag påminner mig ännu — och troligen ha tusen andra erfarit detsamma — att jag, som ett litet, sömnigt barn, kände tydligt med tillslutna ögon, när min moder satt kvar bredvid mig, eller när hon gick bort. De gamla asparna i vår trädgård 16