246 barndomshemmet. Älfven ofvanför staden. forsande, än stillare. Dess färg är brunaktig, men när solen bryter genom de gröna löfträdskronorna, alstra dess strålar i vattnet ett underbart färgspel. I annan belysning kan vattnet synas svart som bläck. För dem som bo vid dess stränder är älfven det tydligaste uttrycket för växlingarna i naturens lif. När älfven isbelägges, då blir det verklig vinter och då känner man att man är afstängd från förbindelsen med stora vida världen där ute. Men när framemot våren isen börjar svartna, när den icke mera bär fotgängaren eller skridskoåkaren, när den slutligen bryter upp och i stora stycken flyter ut åt hafvet till, då vet man att våren kommer som en segrande hjälte: isens brak är saluten, som firar »ljusets triumf med en frälsad natur». Och då får doktorinnan på Kudnis se noga efter sin gosse, ty islossningen drar