248 barndomshemmet. veckor, där svärma de unga i naturens sköte, därifrån göras fiske- och jaktfärder till de aflägsnare öarna. Och fjärdarna erbjuda ögat ständigt nya skådespel: än äro de upprörda af hafsvinden, än lägga de sig till ro i sommarkvällen, hvitglänsande nedanför öarna, på hvilka den mörka tallskogen eller den ljusare löfskogen reser sig mot den ljusblå himlen. Men längst ute i hafsbandet finnas de underbara Fjäderholmarna, som från stranden där man står än synas, än, ifall man går några steg, plötsligt äro försvunna. Och så möter man på sin färd eller ser från stranden ett af stadens fartyg, som hemkommer från sin första resa på sommaren. Nickhakarna göras i ordning, saluten dånar, hurrarop ljuda från stranden, redaren skyndar i båt och far ut till sitt fartyg för att höra om dess långresor och uppskatta dessas resultat. Och ungdomen jublar i känslan af att äfven denna salut gällt en ljusets och frihetens triumf: den återknutna förbindelsen med världen där ute. Man skulle tycka att allt detta borde vara sig temmeligen likt öfverallt i Österbotten. Och emellertid möter man helt nära Nykarleby en trakt, där naturen har en helt annan karaktär. Det är Jakobstad och dess omnejd. Har man kommit till denna stad från grannstaden och gör man sedan färden ut till »Runebergs stuga» i skärgården, så verkar motsatsen slående. Man far genom skog och på alldeles slät mark, gammal hafsbotten. Intet af den omväxling och odling, som ådalen visar; enslighet och tystnad öfverallt. Och är man så framme vid »stugan», då ser man ett smalt vatten, utanför detta uddar som skjuta fram från båda sidor, så åter vatten och längst bort ånyo land, som begränsar