gossen Erå.n nykarleby. 249. synkretsen. Äfven här är ensligt och tyst; intet spår af kultur eller sjöfart. Men händer det så, att man några dagar senare sitter under björkarna vid »Runebergs källa» i Ruovesi, så skådar man till sin stora öfverraskning en tafla, som i sin grundritning är alldeles densamma. Samma stilla vatten, samma uddar, samma vidare vatten utanför dem, men åter samma stängda horisont. Och då tycker man sig klart se ett af de inflytanden som verkat, att de två skalder, hvilka gjort de båda österbottniska småstäderna ryktbara, tolkat Finlands natur båda lika troget och ändå på ett så olika sätt. Man förstår huru olikheten i naturomgifningen kunde leda till att lugnet blir Runebergs ideal, medan Topelius anslogs af rörelsen, huru ödemarken för den ene blef gudomlighetens bild, medan hafvet och älfven för den andra symboliserade odlingens kamp för välstånd, bildning, frihet och ljus. leke mindre märkligt är, att dessa inflytanden från naturen tyckas verka i annan riktning än det medfödda temperamentet. Runeberg var ju redan tidigt observatör på människorna; han såg klart och skarpt deras individuella egenheter. Men just därför kände han dragning till oändligheten, i hvilken individen kunde försjunka, och den fann han i naturens lugn. Topelius åter behöfde, som fyllnad till sitt inåtvända temperament, det lif och den rörelse naturen visar. Så bevaras bägge från ensidighet, och därför kunna sedan bägge utveckla sig på ett sätt, som gör att de i många stycken möta hvarandra.