252 barnd omshemmet. lif: jordbruk, fiske, »kvarnen och smedjan», som han själf besjungit. Han såg sjöfart, handel, skeppsbyggeri och andra stadsnäringar, hvilka under tiden efter 1814 ej så litet utvecklats. Och med allt detta gåfvo emellertid faderns ideella intressen hemmet en annan atmosfär än de enbart borgerliga och ekonomiska sträfvandenas. Och hemmet var äfven medelpunkten i den mångskiftande värld, som rörde sig inför hans ögon. Här mottog han sina tidigaste och starkaste naturintryck: från älfven som flöt nedanför, från den på strandsluttningen framför byggningen anlagda trädgården med dess aspar och blommor och med »fotspåren i klippan», samt från bäcken, som höst och vår svällde så starkt, att den kunde drifva kvarnen. Och inomhus kunde han röra sig i ett trefligt, om än ingalunda praktfullt hem. Ingen »statvåning» stod här obebodd och väntande på »främmande», såsom fallet varit i Calam-niuska huset: den enda våningen innehöll, utom sal, endast rum för den hvardagliga sammanlefnaden. Men utrymmet för den lilla familjen var godt, helst på vinden ännu funnos tvenne kamrar, en åt hvardera gafveln. Och den stora vinden utanför dessa kamrar var under den varmare årstiden en präktig plats för allehanda lekar, likasom den med sina skrymslen och gömställen kunde ge fantasin fritt spelrum. Också visade sig fantasin redan tidigt som den ledande kraften i gossens lekar. Om vintern trampade han gångar i drifvorna, gräfde och byggde städer och fästen och presenterade sedan dessa under allehanda utländska namn för den förvånade och af köld huttrande systern. Men för sig själf behöll han hemligheten af de »skatter» han här och där nedgräft i snön. När emellertid systern