uppfostran. 2öi framför allt den att ledas så mycket som möjligt i enlighet med hvad dess egen natur kräfde. Rousseaus maningar hade ej förklingat ohörda, ja de hade af Wallin fått poetisk dräkt i lärodikten »Uppfostraren» och sålunda ingått i »allmänna medvetandet». Men redan tidigare hade i Finland uttalats och utvecklats principer, hvilka utan tvifvel verkade djupt och ingripande, åtminstone på den privata uppfostran. Ofvan har redan omnämnts Porthans uppfattning af den stora och viktiga roll uppfostran spelar, likasom ock hans fordran att uppfostraren själf skall vara uppfostrad, kunna beherska sina lidelser och föregå barnen med goda exempel samt kunna med välvilja och sympati försätta sig på deras ståndpunkt. Misslyckas uppfostraren, så är det merendels hans eget fel, detta är grundtemat i Porthans anvisningar. Dessa anvisningar trycktes ej förrän hundra år efter det de skrefvos; men de funnos i många afskrifter, och en sådan fanns ock i systrarna Toppelius' lånbibliotek. Den hade utan allt tvifvel tillhört någon af bröderna, och lika otvifvelaktigt är det att skriften varit dem alla bekant; de hade ju alla varit informatorer, och det var just till sådanas tjenst Porthan framställde sina läror. Dessutom hade, såsom redan är nämndt, Johan Gabriel personligen af honom mottagit råd och anvisningar, då han på 1780-talet skulle tillträda en kondition. Allt detta gör det förklarligt, att man finner en mycket nära öfverensstämmelse mellan Porthans läror och de grundsatser, enligt hvilka skaldens far skötte sitt upp-fostrarkall. Porthan börjar med anvisningar om »kroppsvården». Föda, bostad, bädd, renlighet och snygghet, rörelse och