uppfostran. 2öi krafvet obetingadt; dock straffades olydnad blott med arrest — och detta ej i mörkt rum — eller ock med förlusten af något väntadt nöje. — Kändt är att Zachris en gång var i samma situation som »Bullerbasius»: när han fick arrest i skafferiet, använde han tiden till att tömma en syltburk. Och när Bullerbasius af sin mamma får en smäll kring öronen med en våt strumpa, så är detta åter Zachris, som alltför ifrigt manövrerat sina barkbåtar i bäcken och kommer hem med strumporna våta. »Värre, säger skalden, var det med osanning, ty med rätta ansåg min fader lögnen i barnaår vara första upphofvet till ali falskhet, ali oärlighet, ali förnedring i en senare ålder. Vi frestades, vi som andra, mången gång till nödlögner och undanflykter, men för detta — och för detta enda — kom obevekligen riset, ända till dess vi voro tio år gamla. Dåmera behöfdes, när frestelsen kom, endast en sorgsen, förebrående blick af fader eller moder för att jaga blygselns rodnad på våra kinder.» Men hufvudsakligen gick dock uppfostran ut på att, som Porthan yrkade, »undanskaffa allt som är mäktigt att skämma, förföra, smitta och till det onda reta barnens späda sinnen» och att hos barnen väcka hågen att göra det goda. »Barn, säger skalden, göra efter allt hvad de se och höra. Vi bodde icke i ödemarken, det var icke lätt att utestänga dåliga inflytanden från andra håll, och det lyckades icke heller alltid. Våra föräldrar gjorde hvad de förmådde. De valde med omsorg barnens umgänge. Barnen fingo ej vara närvarande vid stort folks ofta lättsinniga prat och skvaller om frånvarande. Ingen träta, intet Guds namns missbruk, än mindre en svordom fick höras i vårt hem. När den tiden kom, att barnen