274 barnd omshemmet. vakna blickar ge akt på den natur som omgaf dem. »Det var, säger skalden, början till en praktisk naturlära, som sedan ej fann sin fortsättning i den tidens lärda skola, för hvilken naturen förblef en terra incognita.» Så finna vi, att skaldens uppfostran i barnaåren varit i hög grad konsekvent, enhetlig och på samma gång mångsidig. Fadern, stående på höjdpunkten af samtidens bildning, angaf riktningen, och denna var ingen annan än den som syftade till det porthan-franzénska humanitetsidealet. Modern var i många afseenden den som fick utföra faderns idéer, och hon gjorde det trofast, lugnt och säkert. »Hon var — säger sonen — en på samma gång sträng och kärleksfull moder, bestämd utan häftighet och öm utan svaghet. Hennes sätt att uppfostra dessa stundom lättsinniga och stundom istadiga små människoplantor vann ett sådant erkännande, att systerbarnen från Uleåborg och Nykarleby skickades, ett efter annat, att svalka sig i denna bestämda skola för lydnad och ordning.» Med det fogliga och saktmodiga temperament gossen fått i arf, behöfde denna lydnad icke upprätthållas genom tvång. Med hemmets luft inandades han en lifssyn, som redan i släktleden före honom blifvit alltmera etiskt förfinad, och genom verklig fostran utvecklades hos honom i frihet de frön till det goda, som väl ej saknas i något barnasinne, men som så ofta kväfvas i sin grodd genom bristande förståelse och bristande förmåga att leda. Och i bredd med detta målmedvetna och kloka arbete från föräldrarnas sida verkade helt visst äfven deras personligheter omedelbart och instinktivt på den känslige gossen.