294 i/äxor och romaner. Så bar det af, antagligen i ej alltför långa dagsresor, hvilka väl afpassades så, att man kunde taga nattkvarter i någon prästgård eller annanstädes där man ägde släktingar eller bekanta. I Kalajoki vek man säkerligen in hos prosten Frosterus, där »Bror Franz» året förut blifvit adjunkt. Något synnerligt intryck gjorde knappast själfva resan. Den gick kustvägen längs det flacka österbottniska låglandet, gammal hafsbotten, där de ändlösa fälten 0111 vintern ofta likna stora snöbetäckta fjärdar. — Senare, ftär skalden flere gånger rest denna väg, ej blott vintertid, utan ock höst och vår, kunde äfven denna enformiga bygd verka starkare, särskildt genom de många älfvarna, hvilka, då de ej äro tillfrusna, ge landskapet lif och omväxling. Så individualiserades för hans »sjette sinne» alla de tolf kyrksocknar han reste igenom: hvar och en af dem fick sin egendomliga lukt. Efter framkomsten till Uleåborg och sedan man installerat sig hos farbror och moster, gick Zachris modigt till inträdesförhöret. Han behöfde ej heller vara rädd: detta förhör anställdes af skolans rektor ensam, och denne var ingen annan än faderns forne discipel Simon Vilhelm Appelgren, hvilken helt naturligt mottog sin förre lärares son med välvilja. Säkert hade han ock genom farbrodern, hvars goda vän han var, fått kännedom om att det var för finskans skull som Zachris sändes till Uleåborg, och detta ökade väl hans sympati för gossen, då han själf var en varm vän af detta språk. Men icke behöfde rektorn låta sig bestickas hvarken af de personliga eller de fosterländska känslorna. Zachris var så väl förberedd till sin examen, att han placerades som den första i den klass, där han sökte inträde. Den 7