skoi.an. 293 Nu var äfven Vasa en svensk ort, likasom Nykarleby. Och någon skola med finskt undervisningsspråk fanns ej i hela landet, icke ens var detta språk någonstädes läroämne. I Uleåborg var däremot finskan samtalsspråket ej blott i flere familjer — dock ej i farbroderns — utan ock särskildt bland skolungdomen. Denna var, isynnerhet på lägsta klassen, till mycket stor del så rent finsk, att många lärjungar måste använda en god del af tiden på denna klass till att lära sig svenska. Och som samtalsspråk var finskan äfven på de högre klasserna så vanlig, att ännu då Snellman gick i denna skola (han valedicerade 1822) kamratkretsen, då den om lördagskvällarna samlades till möte, ansåg nödigt att stadga böter för den som ej vid dessa möten talade svenska. Sålunda var det ock att hoppas, att Zachris i Uleåborg kunde få åtminstone någon praktik i finska, hvilken sedan kunde stödas och utvecklas genom läsning och mera metodisk öfning. Så rustades gossen vid nyss fyllda elfva år ut till sin första skolresa. Han hade då hunnit så långt i sin privatläsning, att han ansågs kunna följa med undervisningen i den mellersta af de fem klasser skolan i Uleåborg omfattade, och elever intogos hvilken tid på året som helst. Det var icke någon liten färd som förestod: tjuguåtta mils vinterresa. Ensam behöfde Zachris dock ej fara: doktorinnan följde sin gosse. Men trotjenarinnan Anna Lena tyckte det vara alldeles omöjligt, att lille Zachris skulle våga bli kvar så långt borta; lion väntade att han skulle komma tillbaka med modern. Och mycket kallare var det äfven där högt uppe i norden: trots alla härd-ningsprinciper försågs Zachris med lammskinnsmössa, ullvantar och galoscher.