305 i/äxor och romaner. hon dig vara; och hon blef rätt flat, då hon fick höra huru nöjd du var.» Att gossen sålunda höll sig tapper i den nya omgifningen var ändock rätt aktningsvärdt. Ty hans känsliga sinne kunde ej undgå att erfara, att i skolan rådde en helt annan atmosfär än hemma vid lektionerna för Blank eller de lärorika samtalen med fadern. Redan att i köla mörkret ge sig ut om vintermorgnarna för att vara i skolan klockan sju, var icke alltför trefligt. Äfven skolans lokal var föga inbjudande: den var blott provisorisk efter branden; först 1831 på hösten flyttade man in i ett nytt skolhus, hvilket, säger skalden, »ansågs med sina två stenvåningar som ett palats.» Men ännu mera främmande för honom var den anda som rådde. Ingen porthan-franzénsk humanitetsuppfattning, syftande till människans naturenliga och harmoniska utveckling, hade här ännu fått insteg. Principiellt stod skolan till både läroämnen och metoder kvar på samma ståndpunkt som hundrafemtio år tidigare, på Gezeliernas tid. Den var framför allt en prästskola: teologi, »den heliga skrifts grundspråk» och latin voro dess a och o, och utanläsning, stödd af handplaggor, var den kungsväg, som skulle leda ungdomen upp till vetandets höjder. Det stora utrymme, som de gamla språken sålunda intogo, var emellertid ej i och för sig något som skulle ha stridt mot tidens kraf. I den uppsats i Aura, hvilken vi redan flere gånger åberopat, säger J. J. Tengström visserligen, att skolorna »betarfva en inre förbättring»; ty »att de i sitt nuvarande skick förnämligast gå ut på att bilda präster, är en allmän och grundad anmärkning.