skoiyan. 317 en suck af lättnad: Gud ske lof att j ag icke mer behöfver gå i kyrkan!» Också latinet kändes, säger skalden, som ett »tryckande ok» och han hatade Sjögrens lexikon, som hans gudfar, magister Sadelin, förärat honom till faddergåfva redan i vaggan. Men Virgilius var dock en hjältesaga, och »det underliga hände, att romarespråket, som så ofta varit vår förtviflan, slutligen växte in i oss och blef oss kärt som vårt tredje modersmål.» Om sålunda läroämnena ej lämnade någon särdeles stor ideell behållning, så tyckes ej heller lärarnes personlighet ha inverkat synnerligen mycket. Själf nämner ej Topelius någon annan än rektorn, hvilken, säger han »behandlade mig med en välvilja, som kanske var partisk. Hvilket icke hindrade honom att någon gång undfägna äfven mig med den besynnerliga aga, som var i hans smak och roade honom. Den bestod däri, att han fattade med hvardera handen i ändarna af sin knöliga käpp och sågade eftertryckligt delinkventens böjda nacke.» Snellman, som ett årtionde tidigare varit Appelgrens elev, säger att han »var en ståtlig, lång och vacker man, prydlig i sitt yttre. Hans lynne var gladt och skämtsamt, och det var en pina att blifva föremål för hans gyckel.» Han hade imponerat på eleverna genom sin kroppsstyrka; han kunde, om någon förgått sig, lägga denne på knäet af sitt ena upplyftade ben och, stående på det andra, bestraffa den felande. »Blef han någon gång ledsen, så vågade ingen knysta, och en förskräckelse genomfor den som icke var sadelfäst i läxan, utan att j ag likväl vet att hans vrede någonsin skulle medfört vidare följder.» ^Han var född 1786.