3i6 lyåxor och romaner. Lägger man så härtill, att hela den historiska delen af »Begreppen» undanstökas på omkring hundra sidor, af hvilka hälften upptages af gamla historien, så finner man lätt huru utomordentligt träffande Topelius karakteriserat de föreställningar en sådan lärobok bibragte ungdomen. »Vi föreställde oss historien ungefär som ett stort, gammalt och dammigt skåp med många lådor och hyllor, fullklistrade med namn eller årtal och på hvilka man uppradat i viss ordning en hop porslinsgubbar, som kallades kungar, kejsare, påfvar eller sultaner. Dessa gubbar, hvilka för resten, allt hur det föll sig, målades svarta eller hvita, hade i vår tanke intet annat att göra, än föra krig med hvarandra och därefter sluta fred samt maka åt sig på hyllorna. Men då sådant medförde besvär att komma ihåg och plaggor att glömma, förstodo vi icke hvad detta historiens kungsarbete egentligen tjenade till, om ej att skaffa oss läxor på halsen. Vi funno det ganska onödigt att tillställa så mycket bråk för att pina en oskyldig eftervärld, och om det berott af oss, hade man gärna fått stänga det gamla skåpet, ställa det uti en vrå och låta porslinskungarne kriga, bäst de gitte, om sina dammiga hyllor.» Ett likartadt intryck fick han af undervisningen i grekiska: , »Hvad eleverne därpå vunno, icke var det vördnad eller tillgifvenhet för böckernas bok, bibeln, som blef för dem en besvärlig läxa. Man deklinerar och konju-gerar icke lifvets högsta sanningar med risk att få plaggor. Det var med grekiska Nya testamentet som med skolornas tvungna kyrkogång . . När den lyckliga tiden kom, att en gosse af skuddat skolans damm, tänkte han med