vid barndomens gräns. 347 systërn eller kamraterna kunde komma. Så fick han genast i början vara flere gånger på teatern. Nu omtala visserligen redan anteckningarna från 1828, att han varit då »spectacel» i Nykarleby, men sannolikt voro anordningarna i Uleåborg vida mera storartade, åtminstone i de unga åskådarnes ögon. Man minnes beskrifningen i »Fröken Drifva», där bland annat framhålles, att man i Uleåborg hade tryckta affischer i stället för de i tolf exemplar skrifna, som utdelades i småstäderna. »En tryckt affisch, det var höjden af glans, det var konstens triumf!» Sådana dyrbara tryckalster sände nu Zachris hem till kamraterna. Och det är tydligen med en viss känsla af afund Alexander skrifver: »Och jag moste fråga om du ej vet när komejanterne spelar sista gången.» Kanske hoppades han att få följa med fadern på en af dennes affärsresor till Uleåborg. Ty i jämförelse med teatern, hvad betydde det att han sett på ett »jukelskåp», som han i samma bref berättar, eller att systern en gång »varit och sett på en som visar genom förstoringsglas flere städer». ■ En liknande ställning som till de jämnåriga kommer Zachris äfven att intaga till öfriga hemmavarande. Trotjenarinnorna Anna Uena, Brita och Stina följa honom i synnerhet med intresse. Modern skrifver den 17 mars 1830: »Anna Uena och vårt öfriga folk hälsar dig; alltid Här det kommer ett bref från dig, så kommer de in för att få höra hvad du skrifvit och om du hälsar till dem.» Att Zachris förstod den sista inviten bevisas af att Anna Lena och Brita senare »tacka för hälsningarna». — Men