vid barndomens gräns. 351 var böjd att anse den ständigt humane, mot hög och låg lika förekommande läkaren för en hofman i ordets bättre och sämre betydelse — i sådant fall en ovanlig hofman, som frivilligt bytt sin plats vid carolinska institutet mot stadsläkaretjensten i Uleåborg! Men Gustaf Toppelius stod med sin rot i ett annat tidehvarf. Likasom hans sätt hade så införlifvat en finare umgängeston, att en otidighet var på hans läppar nära nog en omöjlighet — och likasom han ännu i sena åldern gärna deklamerade Kellgrens och Leopolds verser, eller sjöng med darrande röst Valerii visor, hvari han fordom var mästare — så stod han äfven i hela sitt tänke- och åskådningssätt på den gustavianska tidens rationalistiska, reflekterande grund, och, fjärran från aristokratins höjder, bortgick med denne föga bemärkte läkare bakom bergen dock en af detta förgångna tidehvarfs få kvarstående representanter i vårt land.» Vi kunna med stöd af hans brefväxling tillägga, att han ej ens efter sin öfverflyttning till Finland var utan beröring med samhällets höjder. Alexander I hade på sin resa i Finland 1819 tagit sig an några sjuka i Kemi, och dessas vård anförtroddes åt Toppelius. Detta föranledde redogörelser, hvilka insändes till ministerstats-sekretéraren grefve Rehbinder, som upprepade gånger svarade med ett uttalande af kejsarens »nådiga välbehag» öfver läkarens åtgärder. Och brefväxlingen med Rehbinder fortgick äfven efter Alexander I:s död: Toppelius' många andra allmännyttiga värf gåfvo då i sin tur anledning till redogörelser och framställningar. Men af dessa uttalanden tycker man sig skönja, att Toppelius ej var fullt belåten med sin ställning i Uleåborg, utan gärna hade sett denna utbytt mot någon annan med mera