skaivdegryning. 357 Här tyckes det icke mera vara fråga om något absolut förbud mot romaner, utan blott om urval. Måhända funno föräldrarna, att då de från början vädjat till gossens egen viljekraft, så måste de låta sig nöja med det utslag denna kunde ge. Huru som helst blef resultatet det som skalden själf anger i följande ord: »Jag läste otroligt mycket, jag slukade allt njutbart och onjutbart i dessa tusen volymer, först röfvarero-maner, sedan hela bråten af Lafontaine, [Johanna] Scho-penhauer, Kotzebue och deras gelikar, därnäst Dalin, Leopold, Kellgren och andra poeter; sedermera allt hvad där fanns af historiskt innehåll, ända till den torre Hallenbergs ännu torrare noter till Gustaf II Adolfs historia. Jag minns icke någon annan bok, som skulle ha motstått denna glupande läshunger, än Youngs »Natt-tankar»; de trotsade alla mina försök, jag kom icke längre än några sidor i dem.» En sådan alltslukande läslust kan väl anträffas hos många gossar vid hans ålder. Och särskildt om man tänker på alla de mer eller mindre ädla röfvaranförare han läste om: Rinaldo Rinaldini, Gonzalow, Mazarino, Abellino, Svarta Jonas — ty alla dessas och åtskilliga andras bragder funnos att studera hos fastrarna — så kan man väl förstå en skolpojkshänförelse, hvilken är sig i hufvudsak lik den ena generationen efter den andra. Huru många äfven af »sena tiders barn» ha ej känt igen sig i magister Bas' gossar, som skalden sedan så mästerligt tecknat? Och hafva ej otaliga indianhistorier och detektivromaner senare anslagit samma sträng, tillfredsställt samma sinne för det äfventyrliga, som hos skolgossen är evigt ungt och som innebär en så naturlig