skaivdegryning. 363 sons törst efter högre bildning, och underklassen är rättslös inför fala domare. — I de engelska författarinnornas romaner möter oss likaså gång efter annan en och samma hjältinnetyp: en ung flicka af medelklassen — stundom ock af hemlighetsfull härkomst — vacker, dygdig, kunskaps- och talangrik, utsättes för allehanda förföljelser eller försök till förföring från högre stående, i synnerhet utsväfvande eller penningesnikna medlemmar af den högsta aristokratin. Äfven här är slutet vanligen att dygden triumferar: den förföljda och förorättade flickan blir gift med en rik ädling eller befinnes till och med vara den rättmätiga arftagarinnan till ett lysande namn. I alla sådana konflikter ställer sig gossen obetingadt på de förtrycktes och revolterandes sida. Ty han har själf fått njuta frihet, hans föräldrar vilja ej pålägga honom något tvång, utan vädja till hans egen fria vilja. Någon ståndsskillnad vet han ej heller af: adelsmän trifvas ej i Österbotten, hans skolkamrater äro till öfvervägande del, liksom han själf, söner till tjenstemän, och hvad underklassen beträffar, så hälsar ju han i sina bref till Anna Lena, Brita och Stina och modern till Carolina. Men på samma gång kunna ock de många exemplen på barn som trotsa sina föräldrars fördomar leda till att äfven Zachris finner sig berättigad att följa dessa exempel i de fall, där han tycker föräldrarna ledas af gammalmodiga åsikter. Så kan man väl ock förklara, att han ansåg sig kunna läsa romaner, fastän föräldrarna så ifrigt afrådde honom därifrån. * Utom romanerna läste gossen, som vi veta, äfven en mängd historiska arbeten. Och i dem fick han skåda annat än hvad Regnérs gamla dammiga skåp bjudit på.