37 o iväxor och romaner. Så förbundo sig äfven på historiens fält intryck från det lif han själf lefde med intryck af hvad han läste om. Och när han i biblioteket fann böcker som skildrade de tre krigen mellan Sverige och Ryssland under 1700-talet, så kunde både föräldrarna och släktingarne i Uleåborg berätta släkttraditioner från samma krig och från det sista kriget, hvars historia ännu var oskrifven. Och huru åskådligt har han ej själf i inledningen till »Kungens handske» tecknat de reminiscenser af det gustavianska tidehvarfvet, af hvilka han öfverallt kände sig »kring-surras». Men då historien sålunda blef lefvande för honom, då lärde han sig, som han själf säger, småningom begripa, »att i det gamla skåpet fanns annat än porslinsgubbar, årtal och namn — att bakom dem stodo djupa, mörka leder af lidande, blomstrande eller vissnande folk, evigt böljande passioner, myriader människohjärtan, som numera upphört att slå, men som i lifvets korta minuter klappat, likasom våra, af sorg och glädje, kärlek och hat, triumf och förtviflan —- längtande, stridande, blödande hjärtan, hvilka, likasom korallbankarnas verkstäder, tallösa och namnlösa arbetat på de piedestaler, där pors-linsgubbarne stodo så högt på hyllorna». För gossen var uppfattningen häraf ännu blott en känslo- och stämningssak; men i denna känsla låg fröet till en framtida medveten tolkning af historien såsom dominerad af »hjärtats förnekade rätt.» Detta så mycket mer som för honom historien framstod som på det närmaste förbunden med dikten. leke blott de »historiska romanerna» och novellerna, sådana som Florians eller Walter Scotts och hans efterföljares, innehöllo en sådan förbindelse. Äfven i röfvarromanerna