faderiyös. 391 sonen. Detta betraktades såsom ett järtecken; sannolikt ansågs det förebåda, att sonen skulle bli faderns like i kunskaper och välsignelsebringande verksamhet samt vinna lika mycken aktning och kärlek som han. Och sonen berättar själf, att detta järtecken »mera sysselsatte hans tankar än den oersättliga förlusten af en far vid tretton års ålder». Han hade »känt denna förlust som ett barn», han »gret och glömde». Han tillägger: »min skoltid, likasom hela min barndom, förflöt i det lyckliga lättsinne och den spänstiga tro på lifvet, för hvilka sorgerna äro främmande.» Att skalden här riktigt tecknat sig själf, det visas af att han redan den 8 februari kunde syssla med den glada berättelse som nyss anförts. Och kort därpå lämnade han hemmet, äfven nu tillsammans med faster Lisette. På resan inträffade det äfventyr, som han själf beskrifvit i skildringen »En skolresa», och detta var väl än mer egnadt att draga tankarna från hvad han där hemma genomlefvat. Men den 19 februari skrifver systern till honom ett bref där, midt emellan tal om knäckor, som Zachris glömt att taga med sig då han reste, och nyheter om lotterispel och om huru Frans Lithéns kälke blifvit bortstulen, förekommer denna mening: »Du kan väl tro, bästa Zachris, hvad här nu är ödsligt och tomt. Mamma stackare har så ledsamt.» * Innan fadern dog, hade han kunnat glädja sig åt en ny framgång, som sonen vunnit i skolan: han hade uppflyttats till rektors klass. Såsom redan tidigare omnämnts, var läsningen så anordnad, att en begåfvad elev kunde på kortare tid än