408- [hos runeberg. gatorna hade 1831, då Helsingfors första gången hemsöktes af koleran, varit uthyrd till lasarett. När så farsoten upphörde och lasarettet blef obehöfligt, ville ingen ny hyresgäst bosätta sig i gården. Hyran nedsattes då till det lägsta möjliga, och Runeberg och hans hustru beslöto modigt att flytta dit. Iyokalen var hela nio rum och kök, och så mycket, behöfde naturligtvis den lilla familjen ej för egen räkning. Exemplet ingaf emellertid äfven andra mod att bo i våningen, och så kunde två rum med ingång från kökstrappan uthyras, med värme och uppassning, åt studenterne Matthias Alexander Castrén och Johan Wegelius. Tre andra rum, äfven de med skild ingång, bestämdes för sex pensionärer, två i hvarje rum. Till familjens egen disposition återstodo då sal, tre rum och kök, hvilka väl kunde behöfvas, då man hade ett barn och för det stora hushållets skull måste ha två tjenarinnor, den gamla stadiga Mari och (från November) den tjuguåriga Lotta. Salen var stor och ljus med fem fönster och tjenstgjorde på samma gång som matsal, mottagningsrum, lektionssal och bibliotek. I dess midt stod matbordet, dessutom funnos två höga, gulmålade, mycket enkla bokhyllor, en soffa med ett mindre bord framför och för resten vanliga stolar med glesa mellanrum. Intet piano, inga taflor, därtill var icke råd. I sängkammaren stod en finare toalett med spegel och byrå; men för öfrigt var allt af enklaste form och material. I Runebergs eget rum, med dess nötta skrifbord, hängde på väggen en gammal fiol. Dess ägare spelade dock icke mera på den, men knäppte någon gång dess strängar för att uttaga en melodi.