i skaldehemmkt. 429 också ej med hans snille, samt finare i uttryck och uppfattning än hans.» Han fortsätter: »Fru Runeberg underrättade mig, till min förskräckelse, att ingen julklapp här fick inkomma utan verser. Jag råkade i nöd, jag hade ju omsorgsfullt inlackat ett par bruna handskar åt min goda värdinna, och där stod intet annat än blanka namnet.» — Det hade nog icke för honom varit någon omöjlighet att prestera en vers, men han hade väl i alla fall ej vågat komma fram med en sådan inför det stora och för honom främmande sällskapet. Och måhända bidrog äfven denna omständighet att i någon mån grumla hans stämning. Men om Runeberg visste af hans gåfva till frun, så var det kanske en yttring af grannlagenhet från hans sida, att han ej heller på sin gåfva till Topelius hade någon vers. Dessa två paket och det Topelius fick hemifrån voro ock de enda som ej hade rimmad påskrift. Runebergs gåfva hade sin lilla kulturhistoriska märkvärdighet. Den benämnes af Topelius »elddon»; och däraf synes att man icke ens till namnet ännu i Finland kände det som han här fick. Ty det var sexton tändstickor af vax, inlagda i en liten plånbok, hvilken gjorde skäl för sitt namn, emedan där fanns ett enkom plån, mot hvilket stickorna strökos. Saken var så ny, att Runeberg måste upplysa honom om hvad de ovanliga tingestarna skulle användas till. Han sade emellertid blott: »stryk en sticka mot det där plånet». Topelius gjorde så, och stickan — tog eld! En så märkvärdig sak var för god att begagnas till *' exempel blott ^att tända en pipa med. Stickorna användes alltså främst för att ge prof på den mänskliga uppfinningsförmågan. Julaftonssällskapet fick beundra