45* hos runkberg. också då till lektionen, hvilken han emellertid denna gång måste afbryta, då illamåendet fortfor. Däremot har han fyra gånger ett annat hinder, som är karakteristiskt nog: lektionen får bli därhän, när han har brådtom att skrifva hem och skall få in brefven till posten före half elfva eller föra dem till någon resande. — Lof tyckes ej ha förekommit annat än om fettisdagen och första maj. Men som vi ha sett, var julferien ganska lång. Undervisningsmetoden var en helt annan än den Topelius varit van vid i Uleåborg. Helsingfors fyceum, hvari Runeberg var lärare, hade grundats just i syfte att vid skolundervisningen tillämpa mera naturenliga principer än i de publika skolorna voro rådande. Och som informator, särskildt för ärkebiskop Tengströms barnabarn, hade väl Runeberg ock kommit i beröring med Porthans idéer. Det nödvändigaste i boken, säger Topelius senare, måste obevekligt kunnas, men eleverna tvungos mera af respekt för läraren än af direkta snubbor — som dock ej saknades — att icke fubbla med läxorna. Och i hvad som gick utöfver detta nödvändigaste minnesvetande var metoden sokratisk: man skulle själf uttänka rätta lösningen, rätta ordet. Detta var brydsamt, men det väckte eftertanken bättre än slabbrande läxor. Eleverna lärde sitt mått grundligare på två terminer för denne lärare än på fyra terminer i skolan. Ett sådant förfarande var egnadt att särskildt hos Topelius egga till själfransakan, hvari han ju äfven eljes öfvat sig. Och så finna vi huru han i dagboken rätt ofta ger sig själf vitsord, merendels i form af att han »kunde» eller »det gick» försvarligt, medelmåttigt, tämmeligen,