ty yran vunnen. 473 dragelse, utan ock emedan själfva skildringen visar oss ett tidigt prof på den förmåga att iakttaga och teckna dagshändelser, hvilken han senare som tidningsredaktör i så hög grad utvecklade. »Klockan half 7 vaknade jag af en dånande kanonad. Den ena grofva knalln följdes i ögonblicket af en annan, så att fönsterna dallrade. Jag for upp, och inom 10 minuter var jag vid hamnen. Dit kom jag äfven i grefvens tid för att bekvämt kunna se kejserliga Ischora inlöpa; efter den följde ett annat ångfartyg och sist en fregatt, som gaf blixt på blixt från sina kanonspäckade sidor. Ändteligen stannade ångfartyget och efter en stund syntes de kejserliga. Nicolai var en vacker och välväxt man, något fetlagd och nu tämmeligen solbränd. Hans hållning var majestätisk och hans blick glad, i hvilket fall han ej liknar sina barska porträtter. Kejsarinnan Alexandra hade man då ej kunnat skilja från en af denna stadens handtverkarefruar; så enkelt var hon klädd. Hennes ansikte hade något rörande godt och gladlynt, men det majestät hennes porträtt utvisar, kunde jag ej upptäcka. Härifrån skyndade jag på aca-demien, dit Hans Majestät snart anlände och höll ett kort tal, hvari han tackade för det goda uppförande studenterna hittills vist. Sedan for han ut att promenera. Efter en timma blef det stor parad; kejsarn var ej nöjd med gardet, utan [chefen] Ramsay fick snubbor. Efter en stund kommo både kejsarn och kejsarinnan upp på solennitetssaln; vi hurrade duktigt. När jag gick hem, så mötte jag och Sandman det höga paret, som prome-nerte i vagn, och kejsarn besvarade vår hälsning. Om afton var det stor bal och illumination med circa 2000 lampor och ljus på torget. Jag spatserade omkring