I^ÄRDA DATKR. 33 att grina, notabene af förargelse, då glosorna i ett latinskt ämne börja tryta.» Och ännu ett år senare: »Här får jag åter säga: O clarissime Cicero, måtte din andas väl-talighetsfläkt inspirera min torftiga latin!» Af innehållet i de klassiska författare han gör bekantskap med röner han rätt olikartade intryck. Den första föreläsning han hörde Linsén hålla gällde Tibullus och föranleder anteckningen: »Sedan har jag roat mig med att öfversätta den sång vi i dag genomgått på elegisk vers.» Dikten väckte alltså hos honom ett lifligt intresse. Å andra sidan antecknar han hösten 1835 på Kudnis: »Studerade Horatius, men bortkastade hans grofva satyrer med förargelse. Jag vill andas friskt, tänkte jag; därute i Guds herrliga natur läser jag ett renare språk.» Längre fram anslås han dock af samme Horatius, citerar honom i dagboken och finner honom vara en »god reson-nör, han borde ha lefvat i adertonde århundradet, då hans idéer så tämligen allmänt voro i svang.» Anmärkningsvärdast äro dock hans uttalanden om Homeros. Sommaren 1836 slutade han efter ett års arbete läsningen af Iliaden. Men »till vinnande af nödig säkerhet och grundeligt studium» började han omedelbart repetera dikten och nedskref därvid diverse uttalanden särskildt rörande karaktärsteckningen. Ibland andas dessa uttalanden oförställd beundran, såsom öfver att Homeros »väl förstår att midt ibland vapnens vilda brak låta framlysa rörande milda och mänskliga känslor»; men stundom göras rätt vanvördiga anmärkningar både om diktverket och om dess personer, i synnerhet gudinnorna. Antecknaren finner det »litet onaturligt att midt under brinnande brådska förspilla tiden med långa historier» (till 4: 401) och en annan gång (till 19: 161) heter det: