4° STTJDKNT. mycket historie innan han ger laudatur; men jag vill ha laudatur där.» Och för att än mer markera fastheten af denna vilja, stryker han under sista satsen. Än varmare om hjärtat blir han ett år senare, då Rein läser om stora ofreden och ger »en tämmeligen vidlyftig beskrifning» af slaget vid Narva. »Enligt hans åsikt begick Carl d. XII efter detta slag samma fel som Hannibal efter slaget vid Cannae. Hade Carl genast marcherat på Petersburg, så hade det troligen varit förbi med den ryska monarkiens stora planer. »Men annorlunda var det skrifvet i ödets bok», och i sådana casus kan man likasom handgripligen se den stora handen som leder världens öden.» Kort därpå går dock Topelius från en föreläsning bort »full af förtrytelse». Rein »läste nu om kriget i Finland under Carl den XII, kanske den mest intressanta period i hela finska historien. Men han sminkade dess mörka colorit med feg skonsamhet i omtalandet af ryssarnes förfarande.. Hvad däremot som man kunde lägga r:ne till beröm, där glömde han icke den minsta småsak.» — Det var ju naturligt nog, att Christopher Toppelius' ättling betraktade sig som sakkännare i denna fråga. Och så följer denna konklusion, lika karakteristisk för hans aderton år som för den blifvande historikern: »Jag satt och var ond af hjärtans grund. Jag hade hållit Rein för en annan man. Historien är ingen »ödmjukaste tjenarinna», som med glömskans mantel öfver-höljer högmögendes förseelser. Sanningen kan aldrig sminkas. Den som från cathedern gör ett sådant försök, han gör sig skyldig till högförräderi mot vetenskapen.» Denna misstämning försvinner emellertid snart nog. Rein kommer till sista finska kriget, och Topelius är