I^ÄRDA DATKR. 41 djupt gripen. Den 26 maj 1836 antecknas: »Rein en af mina favoriter», och när skildringen af kriget afslutats, ger han i dagboken ett långt och känslostarkt uttryck åt den stämning föreläsningarna väckt. »Det var det mest intressanta collegium jag någonsin hört . . Tårarna ville mången gång komma mig i ögonen, när han beskref finska arméens tapperhet och sluteligen Sveaborgs skändliga uppgift.» Och så säges: »Min trosbekännelse har jag för mig, den att, lika med Franzén och Arwidsson, det sista krigets tid var den ärorikaste, men tillika den olyckligaste i hela finska historien. Alla lidanden vårt fädernesland fordom utstått, själfva den förskräckliga tid, som i början af det förflutna seklet gjorde landet till en ödemark och som i århundraden lefver i folkets minne, allt detta var i jämförelse med det sista kriget ett lätt öfvergående moln. Ty då var det tröstande hoppet kvar, som midt under vredenes tid icke lät folket förtvifla, hoppet att fäderneslandet lefde ännu, oaktadt dess hjärta blödde, dess söner voro mördade, plundrade, rof våde, skingrade, dess kojor och städer lagda i aska, dess fält förhärjade, dess genius nära till döden. — Och se! Vedermödan hade dock en ända, vredenes tid gick öfver, dess söner vände tillbaka, dess hyddor byggdes åter opp, dess fält odlades, landet drog djupt efter andan och det vardt räddadt. Då uppgick en ny sol öfver Suomis land — den nya tiden grydde från fjärran och utgöt öfver landet sitt ymnighetshorn. Fridens och frihetens genier lekte på Suomis fält och lofvade folket en lång tid af välsignelse.» Äro icke dessa ord så att säga en grundritning till den framtida skildringen af »Ödemarkernas vår»? Helt visst ligga bakom dem impulser ej blott från Reins föreläsningar,