ANDENS FRIA FOI,K. 63 Det var emellertid i sådana fall icke någon blind »nationalism» som bestämde hans uppfattning, utan han kunde äfven i detta afseende reflektera rätt djupt. Han gör sommaren 1835 bekantskap med en rysk officer, som är på samma gång en väldig fruntimmershjälte och »en pest för soldaterna» men tror sig vara beläst, talar om Rousseau etc., alldeles som en bonde, hvilken tror sig vara en hiskelig kaxe då han studerat en finsk veckotidning. Han är dock blott »ett exempel på den snömosbildning, af hvilken en sådan half barbar tror sig vara omstrålad». Men »Gunåsåvist, ett snömos är det, som ej håller blåsa på och låter hela burlacken synas igenom skummet.» Också på annat sätt förbinda sig hans högre intressen med en sådan stämning. Han beundrar vid denna tid starkt Tegnér och särskildt Svea. Härom säger han sommaren 1834: »Svea, Tegnérs mästerstycke, afgjorde mitt omdöme om den store mannen, nämligen: Tegnér är svenska skaldernes kung, uppnådd af ingen i kraftfullt språk och tankarnes styrka. Franzén går honom närmast, ja ganska nära i sin genre, men hans poesie är idealiserad, skönt kvinnlig, då däremot Tegnérs lyra klingar för det idealiserade manliga.» Att Svea starkt påverkat honom i politiskt afseende, det kan man sluta till af att han äfven då han läser Stjernhjelm fäster sig särskildt vid hans ovett mot ryssarne (i Discursus astero-politicus: »Mene pois sinä perkele Judas»). Och när han besöker Sveaborg, verkar detta, att »underbara tankar spöka i mitt hufvud», eller att det »var eld och låga inom mig, då jag for förbi Ernsvärds graf och de om gammal ära vittnande stolta murarna af Sveas förlorade borg». Eller ock citerar han Tegnérs »Jätten»: