62 STUDENT. generas han af »en mängd underofficerare och några ryska skrifvare, de senare stora svinhundar», som »föra bud»; en ville dansa med mössan på, men Topelius låter denna »göra en piruett på bordet», hvilket ej från ryssens sida föranleder några åtgärd. Säkert icke minst verkade på Topelius att i Nykarleby fanns rysk inkvartering, hvars officerare naturligtvis på baler och andra tillställningar rivaliserade med stadens egna kavaljerer. — Att döma af namnen torde åtminstone flera af dem ha varit af finsk börd eller »ryssfinnar» eller »finska ryssar», hvilka »i mina ögon stå under de verkeliga ryssarne». När nu andra finna dessa officerare vara »utmärkt hyggliga karlar», så har Topelius svårt att smälta detta, han som några dagar förut varit i ett sällskap, där det sjöngs »Den döende polacken» och där hans »sköna polska segersång blef mycket omtyckt». Emellertid kunde det hända att han själf med nästan alla stadsbor gick till torget för att hora på ryska musiken, så att flickorna Iyithén voro »de enda som visste styra sin nyfikenhet», och en af dem kunde säga till Zachris: »skäms, du som sprang efter ryssarne! Hon hade rätt», medger denne. Men så hände ock vid en fartygsutskjutning den »skandalen», att folket, sedan man »upphurrat» redarne och deras familjer, visade två officerare samma ära samt därför af den ena honorerades med fem rubel. Då kunde Topelius ej hålla sig, utan angrep svärdets män med det vapen han kände vara sitt: pennan. Han gaf i Epheme-rerna officerarne en snärt; men detta väckte hos hans läsare så ond blod, att han nödgades i följande nummer göra af bön.