ANDENS FRIA FOI,K. 65 »Vet du, Zachris, jag är bekymrad för dig. Om några obetänksamma ynglingar, som kanske tycker sig för strängt hållna, väsnas, så bör du därföre vara klokare, som aldrig behöft strängt behandlas och således ej kan klaga öfver tvång. Jag vill aldrig du skall krypa, men det är en faslig skillnad mot att gå sin bana lugnt och stilla fram, som hvar förnuftig människa bör. Du kan göra dig olycklig utan att rubba det allra minsta. Lofva mig, Zachris, du din fars lefvande afbild, lofva mig att han äfven i detta fall blir din ledstjärna, och du bör vara nöjd, om du blir så aktad och ärad som han.» * Hvilken inverkan dessa råd för tillfället utöfvade på sonen, det kan ej numera afgöras; att han senare kom moderns ståndpunkt mycket nära, skola vi framdelas få se. Men i hvarje händelse hindrade råden honom icke att af själ och hjärta sympatisera åtminstone med de så att säga inrikespolitiska rörelser, som vid denna tid förekommo bland ungdomen. Ja, när en afton kort förut Topelius suttit i allsköns ro och spelat piano hos några kamrater, »då kom Dominus Blank efter mig med ifver» — han som just klandrade Zachris' »frihetsifver»! — för att vara med om att »väsnas». En stor skara studenter hade kort förut ropat »vivat Linsén!» och »pereat Lagus!» under dessa professorers fönster, detta i anledning af att den förre gifvit Runeberg första, den senare blott andra rummet på förslaget till adjunkturen i grekiska och romerska litteraturen. Men besinningen hade äfven här sin målsman i Snellman, som lyckades afstyra vidare demonstrationer, framför allt genom att öster-bottningarna följde honom som en man. Han hade nämligen helt kort förut blifvit väld till t. f. kurator, 5