66 STUDENT. och mången delade säkert Topelius' mening om hans lämplighet härtill »både genom sina förtjenster till afdelningens bästa och genom sin fasthet och grundsatser, hvilka, efter hvad jag kunnat märka, äro helt och hållet i min smak». Än mer ökades hans sympatier, då Snell-man tillträdde befattningen med »ett litet tal, hvari han öppet bekände sina brister, sin häftighet och sitt anseende af en fantast hos våra högvisa herrar professorer. — Det var redligt och öppet spel.» Men då kunde ock »fantastens» moderation verka i samma riktning som moderns råd. Kort därpå inträffade emellertid åter något som väckte ungdomens förtrytelse. Ett tjugutal studenter hade tillsammans köpt alla platser på ena sidan af öfversta logeraden (»galleriet») på teatern, rekvirerat dit fyra buteljer punsch, som hälldes i ett dryckeshorn, och läto sedan detta gå laget rundt på galleriet; dessutom konsumerades på stället smörgåsar med en sup per man, och alla sutto med mössorna på; en uppträdde till och med i schlafrock, men hade dock nästan hela tiden utanpå en kapprock. Rektor, professor Pipping— Melartin hade i november 1833 blifvit ärkebiskop — underrättades härom af landshöfdingen och gick följande dag själf på teatern. Då ungefär samma lefverne äfven nu där fördes, förfogade han sig upp på galleriet och undersökte närmare förhållandet samt kallade alla de närvarande studenterne till förhör följande dag. Af denna lapprissak gjordes nu stor affär, den behandlades af disciplinskommissionen, och aktör, »den syltfoten, påyrkade carcer och relegation», som Topelius antecknar, leke underligt, att åhörarne af rätte-